Elisabeth Wesselsons resa hela vägen till Everest Base Camp

Elisabeth Wesselson, Head of Staff på PostNord Strålfors Group, berättar om sina upplevelser från att ha vandrat upp till Mount Everest Basecamp i Nepal under månadskiftet mars/april 2018.

​Vår vardag innehåller redan mer eller mindre utmaningar, såvarför får vissa personer för sig att vandra till Mount Everest Basecamp?

Det undrar jag också, efter att ha varit där. Var målet värt ansträngningarna?

Det är nu två månader sedan vi kom hem, min man och jag. Det var en resa som gav oerhört mycket men samtidigt tog på, och påverkade, mig mycket. Både kroppsligt och energimässigt men även mentalt.

Utmaningen börjar!

 

Vi började vår vandring från Lukla, där vi landade på en av världens farligaste flygplatser (2 860 m ö.h.) för att komma till EBC (Everest Basecamp). En vandring som tog 13 dagar. Du kanske undrar hur långt det var? Vet inte, för man pratar inte km på längden utan höjdmeter. Varje dag gick vi mellan 6-10 timmar. Vi startade tidigt på morgonen vid 06.30 efter att ha ätit frukost och stannade till vid tiotiden på förmiddagen vid något tehus. Där erbjöds vi söta kakor och popcorn. Dessutom hade vi med oss proteinbar, nötter/russin, C-vitaminbrus och Dextrosol. Vi drack, och bar, ungefär tre liter vatten/person/dag under hela resan. Vid lunch fanns följande alternativ att välja på: pasta, spagetti, pizza och kötträtter men även Dal Bhat.

Maten, hur var den?

Den var västerländskt anpassad vilket innebar att de serverade, pasta, spagetti, pizza och kötträtter. Kött vågade vi oss dock inte på eftersom de har svårigheter att förvara köttet på ett bra sätt vilket gör att det finns en risk att man blir sjuk. Varför pasta och spagetti? Jo, det ena var spagetti och det andra pasta i olika former såsom penne och skruvar. Däremot samma sås – tomatsås, med eller utan ost.

Dal Bhat, som äts i hela Nepal är en soppa gjord på linser och kryddor som serveras med ris. Det smakar absolut ingenting men fyller magen. Våra Sherpas åt det varje dag året runt. Dessutom åt de även upp våra rester som de blandade med sin Dal Bhat.

Frukosten var däremot bättre. Då kunde man välja på havregrynsgröt med eller utan äpple (om inte äpplena var slut), amerikanska pannkakor, rostat bröd, omelett och kokta ägg.

Du har helt rätt, det var samma mat dygnet runt i 13 dagar! Bra om du vill gå ner i vikt. Vilket du också gör till viss del, men på höga höjder är det muskelmassa som försvinner, inte fett.

En fågel i bröstet

Vi hade tre bärare som bar våra stora väskor med sovsäckar, liggunderlag och reservkläder. Själva bar vi ryggsäckar på ca 5-8 kg där vi hade kläder, nötter, proteinbar och dryck för dagen. När vi kom till Lukla var vi nio stycken förutom att vi hade tre bärare och tre sherpas. Det var bara sex av oss i teamet som kom till EBC, tre fick avbryta då de inte klarade att fortsätta hela vägen. Takten du går i är oerhört långsam, och med stavar. Det är viktigt att avbryta om kroppen inte orkar, eftersom det finns stor risk för hjärn- och lungödem som direkt är livshotande och inte alls särskilt ovanligt att de som vandrar får. Det är ansträngningen ihop med höjden som gör att du hela tiden behöver känna efter hur du mår.

Vandringen påverkar dig både fysiskt och psykiskt. Du har
svårigheter att svälja ner maten som bara går runt, runt i munnen, magen är stor som en ballong och ständigt i olag, blixtrande huvudvärk, svårt att sova och att tvätta av sig. Du får borsta tänderna i plus 5 grader, bära samma kläder i 10 dagar, svårigheter att andas med en syremättnad som ligger på 65% som gör att hjärtat pickar som en liten fågel i bröstet. Du fryser konstant eftersom husens isolering är som en friggebod (konstigt
för de har temperaturer ner till mer än minus 20). Du har ingen egen tid eller avskildhet, du kan inte duscha eller tvätta dig ordentligt. Ofta var duschen ur funktion och varmvattnet slut.

Min sovsäck klarade -25 grader men det hjälper inte när man är tvungen att lämna sovsäcken mitt i natten för att gå på toaletten. Det är svårt att sova sammanhängande vilket gör att du blir kissnödig stup i kvarten. Där, utanför den varma sovsäcken, är det bara ett par plusgrader. Jag drar mig in i det längsta för att dra ner dragkedjan på sovsäcken för att sätta på mig jackan. Mössan är redan på eftersom du behöver den när du sover annars går all värme ut via huvudet.

På toaletten var det is på fotstegen (toaletten ja, det är ett hål i golvet) så jag får akta mig för att inte halka omkull. När jag kommer tillbaka till sovsäcken hackar jag tänder och andningen är stötig och flämtande som om jag hade sprungit en mil. Det finns ingen ordentlig belysning i de baracklika byggnaderna utan man har bara en pannlampa som gör att ljuset sveper runt i de mörka korridorerna och skapar skuggor på väggarna. Skulle någon ha hoppat fram i mörkret så skulle jag ha skrikit rakt ut!

Vad gör en Sherpa?

Sherpas är lokala guider. De bär bagage och de mer erfarna guidar sällskapet. Phincho  som var 26 år  hade varit vid Mount Everest Basecamp (EBC) 125 gånger men aldrig klättrat upp på summit:en (toppen). Han räknade med att göra det när han var 30-35 år. Hans pappa hade varit på toppen hela sju (!) gånger samt ett oräkneligt antal gånger på EBC. Min man och jag gick EN gång, med stor möda (eller var det bara jag som kände så?), till EBC.

Hur påverkas kroppen av så pass hög höjd?

Det är stor skillnad från person till person hur man mår när man vandrar på hög höjd. Min kropp tog emot överallt. Jag gick väldigt sakta, hade svårt att äta, allt tog emot, medan min man blev som en bergsget. Han hoppade fram, full av energi och oerhört framåt. En intressant iakttagelse var att vi blev varandras motsatser, vilket vi är här hemma med, men tvärtom.

En för alla, alla för en?

En fråga vi blev ombedda att svara på, min man och jag, var: Om du inte orkar, får den andra fortsätta? Vi bestämde att det är ok att den andre får fortsätta hela vägen om den ena av oss behöver avbryta. Nu blev det inte aktuellt, men när vi såg att flera av oss fick lämna och åka ner till Lukla och återvända till Kathmandu utan att ha nått målet, kändes det bra att ha gjort det valet.

Varje lunch stannade vi, bytte strumpor och vädrade våra fötter, för ingen ville ha blåsor eller skador på fötterna.

Längs vägen

Några andra berg som vi såg längs vandringen var, förutom Everest, Nuptse, Pumori och Ama Dablam. Den vi såg minst av var faktiskt Everest eftersom hon ligger bakom de andra. Trots att hon är högsta punkten i världen så ser man bara henne från några specifika platser.

Det är dammigt att gå längs vägen för det är fullt åsnor och en speciell ko, som är en blandning av ko och yak, som har företräde. Dessutom rör de upp massor med damm och blockerar vägarna när de kommer gående i stora hjorder. Dammet behöver du skydda dig mot för det kan göra så du får lunginflammation och problem med luftrören.

Allt bärs upp

Det finns inga motorfordon och ovanför trädgränsen (4 000 m.ö.h.) kan bara yak gå. Allt som konsumeras bärs upp av dessa djur, eller av människor. Det finns bärare som har som enda uppgift att gå rutten mellan Lukla och EBC, speciellt när vi var där. Då höll de på och förbereda för årets summit klättring. En klättring upp till toppen (Summiten) kostar allt från 38.000 Euro och uppåt. Dessutom får räkna med att ta semesterledigt c:a tre månader för att ta dig upp, samt att det inkluderar acklimatiseringsperioden. Då klättrar upp på andra berg för att träna höjdmeter. De klättar upp och ner, upp och ner. Ett sådant berg de klättrar på är Lobuche som är ‎6119 m ö.h.

Tidigt i säng men ofta utan sömn

På kvällarna, efter att vi ätit, fanns det inte mycket att göra. Det fanns inte heller någon bra belysning eller möjlighet att vara ute, då det var becksvart. En del av oss hade en bok att läsa och ibland pratade vi om ditt och datt men du hade ju pratat med dessa människor varje dag i flera dagar så våra upplevelser var likartade. När du berättat det du ville om ditt liv och de om sitt så vi hade inte så mycket att säga varandra utan gick under tystnad. När vi ätit var klockan ungefär 20.00 och då gick alla till sängs. Det var lite jobbigt att veta att du skulle ligga i sovsäcken i tio timmar utan att kunna sova mer än i korta stunder. Det var svårt att få en lång sammanhängande sömn, något som berodde på hur kroppen påverkades av den höga höjden.

Sista etappen

Sista dagen gav vi oss iväg tidigt på morgonen redan vid halv sex från Gorakshep (5164 m ö.h.) för att i gryningen komma fram till EBC (5300 m ö.h.). Det tog oss fyra timmar t. o .r.  Äntligen! Efter många och långa dagars vandring stod vi nu uppe vid ingången till EBC. Vi såg ut över EBC där alla klättrare snart skulle bo i tre månader medan de bestiger världens högsta berg – Mount Everest (8 848 m ö.h.).

Det var en känsla som gav rysningar och gjorde en gråtmild. Där! Där var hon – Mount Everest Summit, världens tak. En otrolig känsla av fullbordande. Vi nådde målet!

Tillbaks ner med helikopter

Efter vi druckit upp vår choklad och ätit upp kexen som våra sherpas hade med sig, gick vi tillbaka ner till Gorakshep. Nu var klockan ungefär ett på eftermiddagen. Vi åt lunch och därefter kom helikoptern som flög oss ner i omgångar till Lukla. En flygresa som tog 20 minuter. Vi hade gått i 13 dagar uppför och flög samma sträcka fågelvägen på mindre än en halvtimme!

Var det värt det?

Var målet värt ansträngningen? Ja, verkligen! För det är inte alltid målet som är det viktigaste utan många gånger är det resan dit; upplevelsen, insikterna och möten med andra människor. Något du inte skulle ha fått uppleva om du inte gjort resan. Även för de som inte lyckades är det en insikt som möjliggör ett ifrågasättande om detta mål verkligen var rätt mål för just mig? Det finns inga misslyckanden, bara nya erfarenheter och insikter!

Just det… undrar du hur det gick att bära samma kläder varje dag, dygnet runt? Det gick bra så länge vi var uppe på hög höjd och det var fem grader ute och inne. Däremot när vi flög vi vidare med helikopter ner till Kathmandu, där det var plus 30 grader, då började det märkas! På mindre än två timmar började våra kläder att stinka, och vi med! Väl inne på hotellrummet rev vi av oss alla kläder och sparkade in dem i ett hörn. Sen var det bara att hoppa in i VARM dusch och njuta!